Idag tänkte jag ta vid med del 3 i ”Hur du upplever lyftet i ditt liv” – en fråga som Neale Donald Walsch ställde till Gud i den första boken i serien Samtal med Gud.

Vi avslutade inlägget i del 2 med att Neale ställde frågan: Vilket är bästa sättet att lyssna på själen? – och det är där vi tar vid denna gången. Samtalet fortsätter på sidan 113.

Neale frågar: Vilket är det bästa sättet att lyssna på själen? Om det nu är så att det är själen som bestämmer, hur ska jag kunna vara säker på att det är från den som budskapet kommer?

Gud svarar: Det första du kan göra är att bli klar över vad det är själen vill – och sluta att döma den.

Menar du att jag dömer min egen själ?

Ständigt. Jag visade ju nyss hur du dömde dig själv för att du ville dö. Du dömer också dig själv för att du vill leva – verkligen leva. Du dömer dig själv för att du vill skratta, gråta, vinna, förlora, för att du vill uppleva glädje och kärlek – särskilt dömer du dig för det.

Gör jag?

På något sätt har du fått idén att det är gudomligt att förneka dig själv – och att inte prisa att livet är himmelskt. Förnekande, har du intalat dig själv, är godhet.

Menar du att det är dåligt?

Det är varken dåligt eller bra, det är helt enkelt förnekande. Om det känns bra när du har förnekat dig själv, då är det i din värld något bra. Om det känns dåligt, då är det dåligt. Största delen av din tid kan du inte bestämma dig för vilket. Du förnekar det ena eller det andra för att du intalar dig själv att du förväntas göra det. Sedan säger du att det var bra att göra det – men undrar varför det inte känns bra.

Det första du ska göra är därför att sluta att döma dig själv. Lär dig vad som är själens önskan och agera i enlighet med det. Agera tillsammans med din själ.

Det själen eftersträvar är den högsta känsla av kärlek som du kan föreställa dig. Det är själens önskan. Det är dess syfte. Själen är ute efter känsla. Inte kunskapen, utan känslan. Den har redan kunskapen, men kunskap är begreppsmässig. Känslor upplevs.

Själen vill förnimma sig själv och sålunda känna sig själv i sin egen upplevelse.

Den högsta känslan är upplevelsen av enhet med allt som är. Detta är den stora återkomsten till sanningen som själen längtar efter. Detta är känslan av den fullständiga kärleken.
Fullständig kärlek är för känslan vad fullständigt vitt är för färgerna. Många tror att vitt är frånvaron av färg, men det är fel. Det är inbegripandet av all färg. Vitt är alla färger som finns, tillsammans. Likaledes är kärlek inte frånvaron av en känsla (hat, ilska, lust, svartsjuka, begär), utan summan av alla känslor. Den sammanlagda slutsumman. Den fullständiga mängden. Alltet.

Så för att själen ska kunna uppleva fullständig kärlek måste den uppleva varje mänsklig känsla.
Hur ska man kunna hysa medkänsla för något som man inte förstår? Hur ska man kunna förlåta något som man själv aldrig har upplevt? Vi ser både det enkla och den enorma omfattningen i själens resa. Vi förstår äntligen vad den håller på med:

Människosjälens syfte är att uppleva allt – så att den kan vara den del av allt.

Hur skulle den kunna vara uppe om den aldrig varit nere, till vänster om den aldrig har varit till höger? Hur skulle den kunna vara varm om den inte känner till kyla, god om den förnekar ondskan? Uppenbarligen kan själen inte välja att bli någonting om det inte finns något att välja mellan. För att själen ska kunna uppleva sin storslagenhet måste den veta vad storslagenhet är. Det kan den inte göra om det inte finns något annat än storslagenhet. Och själen förstår att storslagenhet bara existerar i rymden av det som inte är storslaget. Själen fördömer därför aldrig det som inte är storslaget, utan välsignar det eftersom den i det ser en del av sig själv som måste existera för att en annan del av den själv ska kunna manifestera sig.

Själens uppgift är förstås att få dig att välja det storslagna – att välja det bästa av den du är – utan att fördöma det som du inte väljer.

Det är en stor uppgift som tar många livstider eftersom människor är snabba att döma, att kalla något ”fel” eller ”dåligt” eller ”inte tillräckligt”, i stället för att välsigna det ni inte väljer.
Och det stannar inte vid att ni fördömer – ni försöker till och med att skada det ni inte väljer. Ni försöker förstöra. Om det är en människa, en plats eller ett föremål som ni inte gillar går ni till angrepp. Om det är en religion som går emot er, då hävdar ni att den är falsk. Om det är en tanke som motsäger er, då förlöjligar ni den. Om det är en idé som inte är er, då avfärdar ni den. Och här begår ni ett misstag, för ni skapar bara ett halvt universum. Och ni kan inte ens förstå er halva när ni har förkastat och slängt iväg den andra.

Allt det här är väldigt djupsinnigt – och jag tackar dig. Ingen har någonsin sagt det här till mig tidigare. Åtminstone inte så enkelt. Och jag försöker förstå, det gör jag verkligen. Men den del av det är svårt att brottas med. Du verkar till exempel mena att vi ska älska det som är ”fel” så att vi kan veta vad som är ”rätt”. Menar du att vi ska omfamna djävulen, bildligt talat?

Hur skulle du annars kunna hela honom? Naturligtvis finns det inga verkliga djävlar, men jag behåller din metafor när jag svarar.
Helande är processen av att acceptera allt och sedan välja det bästa. Förstår du det? Du kan inte välja att vara Gud om det inte finns något annat att välja.

Oj, vänta lite nu! Sa du något om att välja att vara Gud?

Den högsta känslan är fullständig kärlek, eller hur?

Ja, jag antar det.

Kan du beskriva Gud på ett bättre sätt?

Nej, det kan jag inte.

Då så. Din själ söker alltså den högsta känslan. Den vill uppleva – vara – fullständig kärlek.
Den är fullständig kärlek – och den vet det. Men den vill göra mer än bara veta det. Den vill vara det i sin upplevelse.
Naturligtvis försöker du att vara Gud! Vad trodde du att du höll på med?

Jag vet inte. Jag är inte säker. Jag antar att jag aldrig har tänkt på det på det viset. Det är bara det att det verkar vara något lite vagt blasfemiskt över det.

Det är intressant att du inte finner något blasfemiskt i att försöka vara som djävulen, men att försöka vara som Gud, det stöter dig.

Vänta lite nu. Vem försöker vara som djävulen?

Du! Ni alla! Ni har till och med skapat religioner som säger att du föds i synd – att ni föds som syndare – för att övertyga er själva om er egen ondska.
Men om jag sa att ni är födda av Gud, att ni är rena gudar och gudinnor vid födseln – ren kärlek – då skulle ni förkasta mig.

Hela ditt liv har du ägnat åt att övertyga dig själv om att du är en dålig människa. Och inte bara att du själv är dålig, utan att de saker du vill är dåliga. Sex är dåligt, pengar är dåligt, glädje är dåligt, makt är dåligt, att ha mycket är dåligt – mycket av vad som helst. En del av era religioner har till och med fått er att tro att dans är dåligt, att musik är dåligt, att lovprisa livet är dåligt. Snart kommer ni alla att tycka att det är dåligt att le, skratta och älska.

Min vän, det är mycket du inte vet säkert, men en sak är du klar över: du, och det mesta av det du önskar, är dåligt. Efter att ha dömt dig själv på detta sätt har du bestämt dig för att din uppgift är att bli bättre. Och det är inget fel med det. Det är samma slutmål som med allt – det är bara det att det finns ett snabbare sätt, en kortare väg.

Nämligen?

Att acceptera den och det du är, just nu – och att sedan visa det.
Det är vad Jesus gjorde. Det är Buddhas väg, den stig som Krishna vandrade. Det är den väg som trampats av varje mästare som har visat sig på den här planeten.

Och varje mästare har också haft samma budskap: Det jag är, är ni. Det jag kan göra, kan ni göra. Dessa saker, och mer därtill, ska ni också göra.

Men ni har inte lyssnat. Ni har i stället valt den betydligt svårare vägen som den vandrar som tror att han är djävulen, som föreställer sig att han är ond.

Du säger att det är svårt att gå Jesus väg, att följa Buddhas läror, att hålla Krishnas ljus, att vara en mästare. Men jag säger detta: det är mycket svårare att förneka den du är än att acceptera det.

Du är godhet och nåd och medkänsla och förståelse. Du är frid och glädje och ljus. Du är förlåtelse och tålamod, styrka och mod, en räddare i nöden, en tröstare i tider av sorg, en helande kraft när någon skadats, en lärare i förvirringens tider. Du är den djupaste visdomen och den högsta sanningen; den största friden och den mest underbara kärleken. Du är allt detta. Och i stunder av ditt liv har du känt dig själv som allt detta.
Välj nu att alltid känna dig som allt detta.

Och det är här som jag väljer att avbryta denna gången.

Som ni säkert märkte så blev detta ett relativt långt inlägg, men samtalet i denna bok är långt i från slut. Vi avbröt idag vid ett nytt kapitel på sidan 118.

Del 4 i denna serie dyker upp relativt snart här på bloggen. Jag ska försöka att inte säga att det ska komma redan dagen efter, har märkt att det kan komma lite grejer emellan som sätter lite stopp för de planerna nämligen.

Men vi ses igen i nästa inlägg, och det är som vi verkligen kommer få svar på den frågan som startade denna serie av inlägg – ”Hur ska jag göra för att uppleva lyftet i mitt liv?”.

Svaret på den frågan kommer snart ;)

Namaste

(Visited 134 times, 1 visits today)